NATIONALMUSEET

En imponerande samling av såväl bildkonst som skulputrer från Moçambique. Här hittar man även Makondekonst, t.ex. i Shetani och Ujamaa stil.

 

C.P. 1403

Avenida Ho Chi Min 1233

Maputo, Mozambique

Tel: +258 1 320264

Fax: +258 1 313174

E-mail: musart@zebra.uem.mz

 

NÙCLEO DE ARTE

Föreningsbaserad verksamhet med både arbets- och galleriutrymmen.

 

Rua da Argélia 194

Maputo, Mozambique

Tel: +258-1-492523

 

DET MOCAMBIKANSK-FRANSKA KULTURECENTRET

 

Centro Cultural Franco-Moçambicano

Avenida Samora Machel 468

Maputo, Mozambique

Tel: +258 1 320787 / 314590 / 314599 / 308045

Fax: +258 1 314600

e-mail: info@ccfmoz.mz.com

 

NANEBAAH GALERIA ESPLANADA

Ett privatägt galleri, som i främsta hand stöder unga konstnärer.

 

3a Avenida / Rua da Esquadra

Bairro Triunfo

Maputo, Mozambique

 

Dessutom finns det kulturhus (Casa da Cultura) i huvudstäderna i varje provins: Xai-Xai, Inhambane, Beira, Chimoio, Tete, Quelimane, Nampula, Pemba, Lichinga. Mängd och kvalitet varierar mycket i dessa kulturhus beroende på provinsen. 

 

Mosambik - Allmän information om landet och dess historia 

 

GEOGRAFI OCH BEFOLKNING

Moçambique ligger vid den afrikanska östkusten och sträcker sig över ett ca 800 000 kvadratkilometer stort område och har en 3000 kilometer lång kustremsa mot Indiska oceanen. Terrängen i Moçambique är varierande, och består av lågland och kokospalmskogar vid kusten, sumpmark och savanner i de södra inlandsområdena, samt högland, berg, och barrskog i landets mellersta och norra delar. Stora floder flyter genom landet från väst till öst, men det största enskilda vattenområdet är sjön Niassa, som utgör den norra gränsen till Malawi. Moçambiques grannländer är Swaziland, Malawi och Tanzania.

 

Folkmängden i Moçambique är för tillfället kring 17 miljoner, av vilken största delen utgörs av bantufolken. Landets historia och den långa kustremsan har bidragit till att det bland moçambikierna också finns folk av asiatiskt och europeiskt ursprung, samt blandningar av dessa i olika färger, former och storlekar. Landets officiella språk är portugisiska till följd av kolonialtiden, men de nationella språken är mellan 15 och 20, beroende på den lingvistiska tolkningen. Hälften av den vuxna befolkningen är läskunnig, och i synnerhet på landsbygden är det få som talar portugisiska. Den sannolika livslängden är 43 år, men till följd av spridningen av AIDS förväntas siffran sjunka ytterligare. Bruttonationalprodukten är 824 USD, men på grund av den ojämna fördelningen av de ekonomiska tillgångarna lever en stor del av befolkningen under fattigdomsgränsen - på under en dollar om dagen. Enligt FN:s mätningar av mänsklig utveckling hör Moçambique till de tio minst utvecklade länderna och landet anses allmänt höra till världens fattigaste, trots den ekonomiska tillväxten under de senaste åren.

 

HISTORIA OCH POLITIK

Det självständiga Moçambiques historia börjar år 1975, då landet förklarade sig självständigt till följd av långvariga strider. Då Portugals kolonialvälde upphörde, fortsatte befrielserörelsen FRELIMO sitt under striderna påbörjade arbete med att utveckla de samhälleliga institutionerna. Man organiserade folket till kollektiva enheter, vilket delvis baserades på en traditionell modell för samhällsstrukturer. Det 16 år långa inbördeskriget mot motståndsrörelsen RENAMO förstörde de strukturer som FRELIMO genom mödosamt arbete byggt upp, t.ex. utbildning- och hälsovårdssystem, landsvägar och broar. Enligt flera tolkningar anses kriget ha varit en del av det kalla kriget, fört på moçambikisk mark, i och med att det rasistiska Sydafrika samt Rhodesia och USA stödde RENAMO:s trupper mot det socialistiskt orienterade FRELIMO. Numera är båda parterna i kriget officiella politiska partier med egna representanter i landets parlament. Det finns inte flera övertygande alternativ inom politiken i Moçambique, men de åtskilliga val som ordnats i landet under de senaste åren har enligt de internationella övervakarna förlöpt fredligt och demokratiskt.

 

Många ser Moçambique som en positiv förebild i Afrikas. Efter krigets slut år 1992 har förhållandena varit rätt stabila och man har kunnat få till stånd flera positiva förändringar. Det vidsträckta landets svåra trafikförbindelser och centraliseringen av utvecklingsprojekt och investeringar i de södra delarna av landet orsakar en situation där avsides regioner försummas, vilket ger upphov till en förståelig bitterhet. I synnerhet den yngre generationen är besviken över regeringens oförmåga att möta folkets behov, och då arbetet mot korruption framskrider långsamt är förtroendet för beslutsfattare och ämbetsmän ofta svagt. Den decentraliseringsprocess som fortgår för närvarande förväntas effektivera förvaltningen och föra med sig förändringar i lokala ojämlikheter.

 

EKONOMI

Moçambique är ett ruralt land där 80 % av befolkningen idkar jordbruk. Det finns förhållandevis lite industri och servicenäring. Den största delen av exporten utgörs av fisk och skaldjur, bomull och cashewnötter, samt produkter tillverkade av den multinationella aluminiumjätten Mozal, som numera ligger i utkanten av Maputo. De nyliberalistiska strömningarna i världshandeln påverkar starkt Moçambiques ekonomi ; t.ex. förädlingen av bomull och cashewnötter har praktiskt taget avstannat, och fabriker har stängts på grund av den ojämlika situationen inom handeln. Turismbranschen växer i landet, men är för närvarande inte en betydande inkomstkälla, vilket delvis är en följd av att vinsten ofta tillfaller utländska företag. I städerna växer moderna serviceföretag och även små och medelstora industrier, men på landsbygden är man isolerad från omvärlden och lever av traditionellt jordbruk och boskapsskötsel. Översvämningar, torka och cykloner ökar svårigheterna som prövar landsbygdsbefolkningen. Enligt uppskattningar består över två tredjedelar av Moçambiques ekonomi av grå, informell gatuhandel och tjänsteutövning, vilket leder till att skatteintäckterna är obetydliga. Långt över hälften av statsbudgeten består av lån från utlandet och av finansiering för utvecklingssamarbete.

 

KULTUR

Den kulturella mångfalden i de olika delarna av landet är typiskt för Moçambiques kulturliv, såsom även afrikanernas rätt typiska sätt att hålla sin kultur ständigt närvarande i vardagslivet. Sagor och berättelser, musik, dans och den traditionella bildhuggarkonsten har redan i hundratals år hört till folkets vardagsliv, till fester och till de ritualer och ceremonier som är anknutna till livets vändpunkter. Den portugisiska kulturen har påverkat och påverkar fortfarande utveckling av konsten i landet, men den moçambikiska konsten har starka rötter i traditionella berättelser och bilder. Den förmodligen mest kända delen av bildhuggarkonsten är den nordmoçambikiska konstgrenen makonde, som utgörs av skickligt utformade ebenholtsskulpturer som förmedlar en bild av det brokiga livet i landet. Den avlidne Alberto Chissano förnyade bildhuggarkonsten och arvet efter honom syns i de yngre generationernas skulpturer. Unga konstnärer har dessutom börjat använda blandmaterial såsom metall, pappersmassa och övrigt återanvänt material utöver de olika träslagen. Ett exempel på uppfinningsrik återanvändning är konst och möbler tillverkade t.ex. av gamla vapen.

 

Under de senaste åren har det inom målarkonsten skett märkbara förändringar, i fråga om teknik och användningen av färger, men också inom bildvärlden. Moçambiques eller rentav Afrikas mest kända målarkonstnär, Malangatana, vars verk har ställts ut runtom i världen, har övergått från dystra bilder av krig och hungersnöd till mer färggranna och positiva uttryckssätt. Han har dessutom grundat ett center utanför huvudstaden där unga blivande konstnärer får lära sig målarteknik. De flesta av toppkonstnärerna har studerat utomlands och många av dem undervisar på den nationella bildkonstskolan och i olika tillfälliga arbetsverkstäder. Internationellt kända namn är bl.a. Bertina Lopes, Victor Sousa, Roberto Chicorro, Naguib och Chemuce. Deras verk kan skådas i det Nationella konstmuseet i Maputo, och vissa konstnärer har även publicerat kataloger över sina verk.

 

Under kolonialismens tid utgjorde konsten en av många fantasifulla former för att uttrycka motstånd förmedla budskap till medmänniskorna. Denna tendens fortsatte även efter självständighetsförklaringen. Ett exempel på detta är de typiska väggmålningarna som utvecklades i tre faser. Sådan revolutionär folklig konst uppenbarade sig genast efter 25.6.1975 på staket och byggnader runt om i landet, och kännetecknades av spontanitet och klara politiska slagord. I ett senare skede försvann texten ur väggmålningarna, och man använde mer komplicerade tekniker och fler färger. Den tredje fasen gav upphov till enorma konstverk på betydande platser, såsom på Hjältarnas torg eller på staketet kring det Naturhistoriska museet i Maputo.

 

Nuförtiden använder sig den unga generationens konstnärer av varierande tekniker och kombinerar mer traditionella teman med det moderna livets företeelser. Då kriget tog slut, började det tidigare isolerade Moçambique öppna sig mot resten av världen, vilket för med sig kulturella influenser från utlandet och ger moçambikierna en kanal för kulturellt utbyte. Det finns för närvarande väldigt lite egentlig konstnärlig undervisning, landets enda läroinrättning för konst, den Nationella bildkonstskolan i Maputo, tampas med finansiella svårigheter. Konst anses inte vara en viktig prioritering i arbetet mot fattigdomen, och det är överlag väldigt svårt att hitta finansiärer för kultur. Eleverna vid konstskolan deltar i införskaffandet av material genom att sälja sina verk till förmån för skolan, men trots det råder det en konstant brist på arbetsredskap och -material.

 

Utöver skolans undervisning utbildas konstnärer genom lärlingsskap, och ofta också under några veckor långa arbetsverkstäder, som finansieras av utländska organisationer. Ibland utbildas konstnärerna också utomlands. I alla landskapshuvudstäder finns kulturhus grundade under FRELIMO:s tidiga år, men möjligheten till arbetsutrymmen eller arbetsredskap är väldigt växlande och starkt beroende på resurserna. Det statliga Eduardo Mondlande-universitetet planerar att inkludera konstnärliga ämnen, bland annat bildkonst, i sin läroplan, men projektet har ännu inte förverkligats på grund av brist på finansiellt stöd. Många moçambikier har sålunda en begränsad utbildning inom branschen eller ingen alls; man arbetar hemma i sängkammaren, i skjul på gården, under träd eller på balkongen. Vissa konstnärer kan arbeta på Núcleo de Arte, ett företagsbaserat bildkonstcenter i Maputos centrum, vars utrymmen ändå inte räcker till för alla intresserade. Arbetsredskapen och materialet är dyra och ofta svåra att skaffa. Priserna är på europeisk nivå och ibland måste färger hämtas från grannländerna.

 

Det Nationella konstmuseet, kulturcentrer i övriga länder, och numera också statliga och privata företag har spelat en viktig roll för konstlivets fortsatta utveckling i Moçambique. Man ordnar utställningsutrymmen och arrangerar tävlings- och försäljningstillställningar. Några privata gallerier har grundats, men konkurrensen är hård i synnerhet i huvudstadsregionen, och konstnärerna är tvungna att lära sig att marknadsföra sina verk, skapa kontakter till utställningsutrymmenas ägare och skaffa sponsorer för att täcka utgifterna för vernissager och utställningskataloger. Få konstnärer har möjlighet att hålla sig med marknadsföringsassistenter och många talanger förblir därför okända för allmänheten. Konstsamfunden arbetar för att åtgärda dessa brister, men de kan sällan erbjuda finansiell hjälp. Dessutom har konstnärer från landsbygden ofta svårigheter med att få erkännande på nationell nivå och bli kända i Maputos internationella kretsar. För att försörja sig har många av de flitiga Maputoborna flera olika arbeten vid sidan av konsten. Konstverken är svåra att sälja och konstnärerna kan sällan livnära sig enbart genom att sälja sina verk.