OS NACIONALISTAS

Angolas huvudstad Luanda utgör centrum för landets konsthandel eftersom det är i Luanda de köpkraftiga utlänningarna och välbärgade angolanerna bor. Konstnärerna själva kan trots det inte förtjäna några stora summor på sitt arbete, och konstvärlden verkar i allmänhet vara ganska isolerad från den omgivande storstadens verklighet där de flesta nödställda människorna inte har möjlighet att tillfredsställa ens sina minsta behov.

 

Elinga-teatern är gruppen Os Nacionalistas huvudkvarter. I jämförelse med andra utrymmen i Luandas konstvärld verkar det här vara ljust och fräscht. Oftast hängs konstutställningar i vanliga gallerier eller i hotellens utställningslokaler. En utställning i lyxhotellets högsta våning lockar säkert de köpkraftiga cirklarna på plats, men Elinga-teaterns öppenhet och känsla kan ett galleri eller hotell inte erbjuda.

 

I Elinga finns ett galleriutrymme som ibland används som sal för capoeira och dans. På teatern finns också några små arbetsrum för konstnärerna, men många i Os Nacionalistas-gruppen arbetar hemma eller i andra ateljéer. Elingas speciella anda och liv tar fart på kvällarna, efter arbetsdagens slut, då konstnärer och deras vänner samlas på teatern för att diskutera och umgås.

 

Os Nacionalistas-gruppens konstverk reflekterar expressivitet och en gatuinspirerad ojämnhet. I Angolas konstvärld finns det också en grupp s.k. flygfältskonstnärer som i rask takt målar tavlor i traditionsenliga nyanser, främst för turister. Den sortens konst finns bl.a. på hantverkstorget Benefica och på andra ställen som brukar besökas av utlänningar. Verken är oftast skickligt gjorda, men konstnärerna kopierar ofta samma motiv på flera olika tavlor utan minsta variation. Den här serietillverkningen gör att sökandet efter det nya inte längre är så viktigt, samtidigt som tavlornas personlighet och skapande kraft lätt faller bort.

 

Fartyget Estelles besök och det lastutrymme fartyget erbjöd ledde till en unik möjlighet att föra angolansk konst till Finland. Den konst som fraktades hit är skapad på konstnärernas egna villkor och utgående från deras erfarenheter - inte med syftet att erövra Luandas konstkretsar eller turisternas hjärtan.

 

Man har fått stöd för Elinga-teaterns och Os Nacionalistas verksamhet från bl.a. Italiens ambassad, och en del av inkomsterna från sålda tavlor går direkt till konstcentrets gemensamma behov. Med hjälp av de inkomster som erhölls då Etnokult rf sålde tavlor, förbättrade man bl.a. inredningen och belysningen av utrymmena. Konstnärerna anser att den största utgiften är materialanskaffningar, och man bad om materialförsändelser från Finland eftersom allt dylikt är mycket dyrt och svårt att hitta i Angola.

 

Centre Culturel Elinga

Ordförande: Mena Abranches

Largo Tristao da Cunha 17

Rua Amilcar Cabral

Luanda R. Angola

 

UNAP

Sedan år 1977fungerar i Benguela Uniâo Nacional Artistas Plasticos, UNAP, ett slags fackförbund för bildkonstnärer i Angola. Förbundets syfte är att representera sina medlemmar och försvara deras rättigheter samt att befrämja bildkonsten och den angolanska kulturen. UNAP har sitt huvudkontor och galleriutrymme i Benguela/Luanda, men medlemmarna är utspridda över hela landet.

 

Föreningens utrymmen består av eett galleri, ett kontor och en ateljé. Där arbetar bl.a. José António Junior (Ducho), Manuel Grando (Manilson) och José Delgado Gomez. I Benguela finns det för tillfället inte ett enda aktivt galleri. I den närbelägna hamnstaden Lobito pågår tack vare de många resenärerna en livligare konsthandel och där finns utställningsutrymmen, men oftast ställer man bara ut verk av de lokala konstnärerna. Därför har många unga konstnärer i Benguela begett sig till Luanda där möjligheterna är större. Tavlornas priser är betydligt lägre än i Luanda. Ducho och José lever på att måla skyltar och väggmålningar, inte bara på själva konstskapandet. Manilson arbetar som lärare i bildkonst, vilket ger honom en regelbunden inkomst, även om lönen är anspråkslös.

 

Largo Rainha Zinga # 29-33

P.O. Box 5985

Luanda R. de Angola

Tel: (Antonio Tomas Ana, UNAPs verksamhetsledare): +244 923 11 509/ +244 9124 5370

E-mail: etonaa@yahoo.com

 

UNAPS GALLERI

 

Largo Rainha Zinga # 29-33

P.O. Box 5985

Luanda R. de Angola

Tel: (Antonio Tomas Ana, UNAPs verksamhetsledare): + 244 923 11 509/ +244 9124 5370

E-mail: etonaa@yahoo.com

 

CENTRE CULTUREL ETONA A LUANDA

“Etona” är verksamhetsledare Antonio Tomas Anas nyaste projekt, och för tillfället väntar kulturcentret på medarbetare. Etona är ett ställe för konstutställningar mm.

 

Ihla de Luanda (Luanda ön)

Tel: + 244 923 11 509 or + 244 9124 5370

E-mail: muzabakani@excite.com

etonaa@yahoo.com

 

UNDERVISNINGSMINISTERIET, MINISTERIO DA EDUCACAO

Avenida Comandante Gika C.P. 1223

Luanda, Angola

Tel: + 244 2 32 1218

Fax: 244 2 32 1592

 

KULTURMINISTERIET, MINISTERIO DE CULTURA

Avenida Comandante Gika C.P. 1223

Luanda, Angola

Tel: + 244 2 322 051/ 323 979

 

CELAMAR

Ett konstgalleri som samarbetar med flera utländska konstorganisationer.

 

Ilha de Luanda (Luanda ön)

Rua Mortala Mohamed

Luanda R. Angola

 

GALLERI CENARIUS

Ett av Luandas mest uppmärksammade gallerier.

 

Bakom försvarsministeriet i Cidade Alta, precis efter bensinstationen.

Ansvarig: Isabel Baptista

 

Angola - historik och allmän information om landet

 

Areal:  1 246 700 km2

 

Befolkning: c. 10 miljoner invånare

 

Läge: sydvästra Afrika, gränser till Demokratiska Republiken Kongo, Kongo, Zambia och Namibia.

 

Klimat: i norr tropiskt, i söder subtropiskt

 

Livsmedelsproduktion: majs, bönor, fisk, hirs, ris, durra, banan, citrusfrukter, äppel, mango, guayava, cassava, manioka, jams, batat och andra grönsaker, boskap, mjölk, sockerbeta, kaffe, solros, jordnötter

 

Mineraler: olja, diamanter, järn, guld, fosfater, mangan, koppar, zink, uran, bauxit, kvarts, salt

 

Miljöns tillstånd: Krig, landminor, olje- och gruvindustri, utökade betesmarker och kalhyggen leder till större ökenområden och erosion, förstör odlings- och betesmarker samt förorenar det rena dricksvattnet och drabbar naturens mångfald. 69 % av befolkningen är utan rent vatten. Samtidigt har en stor del av de större afrikanska däggdjuren (elefant, noshörning, giraff, flodhäst, zebra, antilop, lejon och gorilla) försvunnit.

 

Medellivslängd: ca 40 år

 

Befolkningens medelålder: 19 år (65% av befolkningen är under 25 år)

 

Befolkningsökning: ca 2,5 %/ år; beräknad befolkningsmängd 2025: ca 20 miljoner invånare

 

Barndödlighet: ca vart tredje barn dör under 5 år och ca vart femte barn dör vid födseln

 

Nativitet: 6,5 barn/kvinna; 47 födslar/ 1000 invånare per år

 

Näringar: lantbruk (75-80 % av befolkningen), fiske, olje- och gruvindustri

 

Bruttonationalprodukt: ca 10 miljoner USD; ca 750 USD per person; tillväxt ca 6 % per år

 

Bruttonationalproduktens uppbyggnad: BNP bygger till på olje- och gruvindustri, medan endast 7 % består av de självförsörjande odlingarna, vilket är huvudnäring för 85 % av befolkningen. 1/3 av befolkningen är flyktingar i sitt eget land och saknar inkomstkälla.

 

Exportproduktion: utgör över 2/3 av nationalprodukten och består av olja, diamanter, gas, guld, fosfat, uran, virke, kaffe, bomull och sisal

 

Andel läskunniga: ca 44 % av befolkningen

 

Språk: Portugisiska är det officiella handels-, skol- och förvaltningsspråket, men därutöver talas över 60 bantu- och andra stamspråk: kikongo, kimbundo, umbundu, chokwe, mbunda och kwanyama.

 

FÖRVALTNING OCH INFRASTRUKTUR

Huvudstad: Luanda, ca 4 milj. invånare

Största städerna: Luanda, Huambo, Benguela, Lubango

Flygfält: 14 st.

Viktigaste hamnarna: Luanda, Lobito, Namibe

Vägar: 72,323 km, av vilka endast 8,317 km är belagda och över 60% i behov av underhåll.

Järnvägar: Benguela (810 mil), Luanda (334 mil), Namibe (563 mil)

Lagstiftning och förvaltning: parlamentet med 220 ledamöter, president Jose Eduardo dos Santos

Valuta: Kwanza (kzr)

Religioner: traditionella lokala religioner 47 %, romersk-katoliker 38 %, protestanter 15 %

 

HISTORIA

De äldsta tecknen av människor har man hittat i Afrikas sydligaste delar. På det område som idag kallas Angola har jakt- och samlarsamhällen funnits i hundratusentals år, vilket har bevisats bl.a. genom de förhistoriska fynd som gjorts på Luandas, Kongos och Namibias slätter. I södra Angola har KhoiSan-stammarna bevarat vissa historiska föremål, såsom stenkärl och grävkäppar, vilka används fortfarande.

 

Under 500-talet började vissa bantustammar vandra in i Angola norrifrån. De ägnade sig åt jordbruk och kände till hur man tillverkade metallföremål och keramik. När portugiserna kom till området år 1482,uppkallade de landet Angola, efter Kimbundustammens N’gola-herrar som rådde över Ndongo-området. Under följande århundraden förde de vita över fyra miljoner slavar från Angola till Sydamerika och Europa.

 

Den vapenmakt som de vita hade med sig spreds snabbt i det som idag är norra Angola, i riket Kongo. Områdets härskare Nzinga Nkuwu hade bett den portugisiska kronan om tekniska hjälpmedel i utbyte mot elfenben och andra föremål. Men Nkuwu blev omvänd till kristendomen och började själv sälja slavar och mineraler åt de kristna. Efter 30 år av slavhandel skrev Kongos härskare till Portugals kung att slaveriet måste upphöra - men förgäves. Missionärerna lät bygga den stora slavhamnen i Luanda, och därifrån sköttes sedan hela Angolas förvaltning. Kimbundustammarnas hövdingar allierade sig med varandra och kämpade mot européernas maktövertagande i över 150 år. En av N’golas härskarinnor, Jinga, företog långa förhandlingsresor till bl.a. Kongo och Dembo, och lyckades med hjälp av de andra stammarna tvinga portugiserna på reträtt. Under sina massiva krigsfärder förde portugiserna dock allt fler slavar till Brasilien och efter att Jinga hade dött kom riket under portugisisk förvaltning år 1671. På så sätt sträckte sig portugisernas makt söderut in i landet och i den skyddade hamnen vid Benguela lät portugiserna bygga ännu en slavhamn. Över en miljon slavar dog i de omänskliga transporterna över land och hav, vilka kunde ta 5-8 veckor. De stammar som då levde vid kusten av Benguela, och som de vita till en början fraktade som slavar, började själva förmedla slavar från andra stammar. Detta gav upphov till bitterhet mellan stammarna och senare till det utdragna kriget i Angola.

 

När slaveriet officiellt avskaffades år 1856, införde portugiserna tvångsskatter som angolanerna måste betala trots att de levde utanför den monetära ekonomin. Obetalda skatter ledde till fängelse och tvångsarbete. Slaveriet kunde alltså fortsätta på inofficiell väg. Stormakterna i Europa drog upp Angolas gränser då de delade Afrika mellan sig, och därmed blev Angola utnämnt till kolonialområde under den portugisiska kronan. Alla de rika hövdingadömena och kulturerna på området sammanfördes därmed till ett enda begränsat kolonialområde. Portugiserna trängde längre in i landet för att få kontroll över kolonins ekonomi. Den kolonialistiska och på tvångsarbete baserade lagstiftningen upphörde inte förrän 1974, och under den tiden uppbyggdes Angolas ekonomi och förvaltning med hjälp av en exportproduktion som gjorde det omöjligt för majoriteten av befolkningen att uppnå en säker och tillräcklig inkomst.

 

Under 1950-talet uppstod bland stammarna en viljestark motståndsrörelse vars inspiration kom från de angolanska författarnas slagord på 1940-talet: ”Upptäck Angola!”. Motståndsrörelsen ledde till beväpnad kamp för självständighet och kolonialkriget inleddes 1961, då en av Angolas frihetsrörelser, MPLA, anföll ett portugisiskt fängelse. Man bildades också andra frihetsrörelser, förutom MPLA var de viktigaste UNITA och FNLA. De kämpade alla mot det portugisiska kolonialväldet ända till 1974, då Portugal gav upp alla sina kolonier efter att landets fascistiska ledning störtats. Efter självständigheten bildade frihetsrörelserna tre olika grupper med varsin ideologi och uniform.

 

Efter en tid av samstyre utbröt ett inbördeskrig i Angola. Eftersom MPLA var marxistiskt och fick stöd från Sovjetunionen och Kuba, gav USA sitt stöd till både FNLA och UNITA. FNLA stöddes dessutom av Zaires härskare Mobutu Sese Seko och av Kina och Nordkorea. UNITA å sin sida fick stöd av den före detta kolonialmakten Portugal samt av Syd-Afrikas apartheidregering som också styrde över Namibia. Syd-Afrikas armé försåg UNITA med vapen eftersom MPLA samarbetade med Namibias frihetsrörelser. Också utländska oljebolag och Frankrikes underrättelsetjänst var inblandade.

 

I början av 1990-talet upphörde stormakterna att stöda krigets olika parter. För att uppfylla ett av fredsavtalets villkor lämnade de kubanska trupperna landet och år 1992 ordnades de första fria och allmänna valen i Angola. MPLA vann både parlaments- och presidentvalet, men när UNITA:s ledare Jonas Savimbi inte godkände förlusten tog kriget fart igen. I slutet av år 1994 fick man till stånd ett nytt fredsavtal, Lusaka-avtalet, men då UNITA inte visat något tecken på att uppfylla fredsavtalets villkor, trots att tidsfristerna gått ut flera gånger, ledde de tillfälliga attackerna och oroligheterna till krig igen. FN:s säkerhetsråd dömde UNITA till huvudskyldig för det fortgående inbördeskriget i Angola. UNITA finansierar kriget med de diamanttillgångar som de styr över och som de, trots en handelsblockad, lyckats leverera till diamanthandelns centrum i världen.

 

Även om UNITA inte godkände Lusaka-avtalet som grund för fredsförhandlingarna och övergick till gerillakrig, var inte heller landets regering oskyldig till händelsernas gång. Bland annat Amnesty International har anklagat regeringsstyrkorna för grova brott mot de mänskliga rättigheterna, såsom avrättningar och värvning av minderåriga. I februari 2002 led UNITA nederlag i viktiga strider, i en av vilka även Jonas Savimbi, gruppens ledare, stupade. Först då fick man till stånd ett avtal om UNITA:s nedrustning. Vägen till en stabil fred i Angola är fortfarande svår och komplicerad, och det är inte lätt att hitta en lösning på alla problem.

 

Angola idag

Efter ett halvt sekel av både kolonialvälde och krig är Angola ett av världens mest nödställda länder. Största delen av den odlingsbara marken är i träda p.g.a. krig och landminor. Antalet invalider, föräldralösa och flyktingar hör till det högsta i världen. Som följd av det utdragna kriget har över 4 miljoner människor tvingats lämna sina hem och leva i flyktingläger eller i städernas slumområden. Var tredje angolan är flykting i sitt i eget land. Över hälften av angolanerna har ingen stadig inkomst, grundutbildning eller bostad med sanitetsanläggningar. Dessutom har översvämningar förstört slumområden och flyktinghyddor, och som en följd härav härjar många epidemier i Angola. Vart tredje barn dör innan det fyllt 5 år och hälften av dem som överlever är undernärda. Över hälften av kvinnorna föder barn utan möjlighet till sjukvård, vilket är ett tecken på att över hälften av befolkningen inte ens har tillgång till basläkemedel. En och en halv miljon angolaner lever på utländskt livsmedelsbistånd. På FN:s lista över ländernas utveckling i världen placerar sig Angola på 18:de plats, nerifrån räknat. Angola är dessutom ett av världens mest minerade områden och 10-20 miljoner minor och otaliga mängder av andra sprängämnen gör det omöjligt att odla marken.

 

Kriget har också fört med sig att hantverkarnas viktigaste kunder, d.v.s. turisterna, inte längre kommer till landet, och de lokala marknaderna ger små möjligheter till att uppehålla av en rik hantverkartradition. På landsbygden tillverkar man förstås föremål för eget bruk, men angolanernas livsstil och smak påverkas mer och mer av den västerländska massproduktionens utbud. I de stora städerna, och i synnerhet i huvudstaden Luanda, berättar gatubilden om den huvudsakliga inkomstkällan för dem som flytt från landsbygden, nämligen försäljning av utländska produkter till varandra. Ekonomins inofficiella sektor består av de oregistrerade privatföretagarnas ömsesidiga handel. Det här utgör en så viktig del av ekonomin att en form av utvecklingshjälp består av att hjälpa kvinnor att komma igång med handelsverksamhet.